Så räddades den största ryska romanen undan KGB. Av Roger Fjellström.

Metodiskt söktes lägenheten igenom och alla anteckningar, utkast och mer eller mindre färdiga delar av det väldiga manuskriptet – drygt tio års arbete – kastades ned i stora säckar.

Kopior? Ja, hos en kusin, en sekreterare, och på tidskriften Novy Mirs redaktion. Det fanns också en för eventuell publikation hos tidskriften Znamia, men den utgick Grossman – med rätta – från att redaktörerna redan hade överlämnat till KGB.

Säckarna stuvades in i en bil. Grossman togs med för att hämta upp kopior. Hos sekreteraren beslagtogs förutom manuskript även färgband och karbonpapper. Det hela fördes till KGB troligen för destruktion – det har aldrig återkommit.

Det verk som är 1900-talets ryska motsvarighet till Tolstojs ”Krig och fred” och som flera läsare av manu­skriptet höll för det kanske främsta litterära verk som skapats i Sovjetunionen skulle därmed vara förintat som en statsfiende.

Historien och dess många fascinerande omständigheter återges i en rik biografi av Myriam Anissimov, ”Vassili Grossman, un écrivain de combat”.

Beslag av manus hade tidigare förekommit, men inte efter Stalins död. Och här fanns en innovation. Trots beslaget lät man skrivaren vara. Om än inte partimedlem var han sedan länge känd som marxist; han hade tigit under förintandet av kulakerna och 30-talets skenprocesser, var flerfaldigt dekorerad för sina fyra år som frontreporter för Röda arméns tidning, och hade gett ut godkända verk som gått i stora upplagor, var därtill regelbundet publicerad i tidskrifter.

Utifrån sett var Grossman en egensinnig men fullt privilegierad karriärförfattare i mogen ålder som maktens män tidigare kunnat hantera. Han brukade gå med på strykningar, om- och tillskrivningar, och var inte främmande för att vederbörligt hylla Den Store Ledaren.

Så hade det också fungerat med förs­ta delen – vars svenska titel torde bli ”För en rättfärdig sak” – i den dilogi vars andra del ”Liv och öde” var tänkt att bli. Fem år tog publiceringsprocessen för första delen, med uppvaktningar av diverse kulturpersoner, ledamöter i Författarförbundet och Kommunistpartiets centralkommitté.

Den bokens ursprungliga titel var ”Stalingrad”. Förklokade kolleger – som Novy Mirs chefredaktör Alexander Tvardovskij, Författarförbundets ordförande Alexander Fadejev och Michail Sjolochov, blivande Nobelpristagare – framhöll hur svårsmält det var att en jude, som Grossman, skulle få lansera eposet om den symbolladdade segern för Sovjetstaten, och därtill nyttja Den Store Landsfaderns namn. Till råga på allt var huvudpersonen, vetenskapsmannen Strum, och andra centrala personer i detta verk judar.

Man föreslog att Strums judiskhet skulle tas bort. Grossman vägrade, men ingick på kompromissen att infoga en äktrysk och överlägset klok lärare till honom. Titeln ändrades enligt Fadejevs förslag till ett citat från Molotovs radiotal den junidag 1941 då Nazi-Tyskland anföll Sovjetunionen.

Det förslog inte. Grossman ändrade mycket mer, tillfogade avsnitt som hyllade partiets ledning, och ett par kapitel med Stalin i hjälteroll. Han skrev till och med direkt till ”Käre Iosif Vissarionovitj” och bad för sin bok, utan att få svar.

Till sist, sommaren 1952, var manuset färdigtvättat och trycktes. Men det är tveksamt om verket överlevde partiluten. För Grossman var våndan inte förbi, snarare tvärtom. Snart kom attacker på boken från antisemitiskt håll. I juli dömdes tjugotvå ledare för den tidigare upplösta Judiska antifascistiska kommittén till döden för spioneri, sionism och kosmopolitism. Alla utom en avrättades.

Bakgrunden var att de samarbetat med en amerikansk kommitté i strävan att dokumentera nazisternas massmord på judar i Östeuropa. Grossman, vars mor tillsammans med de trettio tusen andra judarna i Berditjev mördats av Einsatzgruppen, och som var en av de första som kom till det övergivna och förstörda lägret i Treblinka, hade samverkat med de avrättade. Från krigsåren hade han och Ilja Ehrenburg, likaså jude, samlat material till den dokumentära Svarta boken, vars utgivning stoppades i Sovjetunionen och som först 1980 utkom, i Israel.

I sin desperation, och hoppet att offrandet av några få skulle rädda många, gick Grossman med på att underteckna ett av Stalin beställt upprop från kulturpersonligheter som hyllade att staten tog krafttag mot den judiska konspiration bland läkare som påstods avslöjad i januari 1953.

Uppropet var tänkt att inleda en stor antisemitisk kampanj. Det publicerades aldrig, tack vare Ehrenburgs skickliga spel. Han lirkade Stalin till att ändra sig, med skälet att accelererad antisemitism skulle ge Sovjetunionen dåligt rykte, vilket riskerade att allvarligt skada den internationella fredsrörelse kommunisterna odlade under kalla kriget. Kort tid efter dog Stalin varpå kampanjen kollapsade.

Grossman kunde aldrig förlåta sig själv för att ha skrivit under. Hans förnedrande felsteg kanske var den utlösande faktor som gjorde att han med den nya boken valde total kompromisslöshet. Grossman måste ha förstått att det var ett slags självmord han därmed begick.

Han skulle med detta rehabilitera sig själv på ett sätt som liknade Fadejevs akt, enligt Pasternaks rappa kommentar till den senares död. Efter den tjugonde partikongressen, där Nikita Chrusjtjov fördömde stalinismen, skrev Fadejev ett bittert avskedsbrev i vilket han angrep koryféernas framtvingade kastrering av litteraturen i Sovjetunionen, varefter han sköt sig i hjärtat.

Grossmans handling hade ett djupare och längre sikte. Han serverade trotsigt ett litterärt mästerverk som var en politisk och ideologisk bomb, ett verk som få skulle våga befatta sig med. Dmitrij Polikarpov, kulturdepartementets ansvarige för beslaget av manuskriptet, förklarade att det inget annat var än ”smutsigt förtal av Sovjetstaten och det sovjetiska samhället”.

En dagboksanteckning av Alexander Tvardovskij, som några år senare i Novy Mir skulle publicera Solzjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, är talande. Tvardovskij hade bett att få läsa manuskriptet. Grossman hade förbigått honom genom att ge det till mindre ansedda Znamia. Författaren kände sig förråd av Tvardovskij, som när angreppen på ”För en rättfärdig sak” kom gjorde avbön för att ha stött den.

Efter att han fyrtioåtta timmar i ett streck hade läst manuset skrev han i dagboken, att jämfört med detta verk är exempelvis Pasternaks ”Doktor Zjivago” en barnlek. Utgivning vore en vändpunkt för litteraturen, starten för en etapp kännetecknad av autentiska vittnesbörd. Men att publicera den vore knappast görligt!

Han ringde Grossman och sa samma sak, med förtydligandet att ogörligheten torde bestå i sisådär tvåhundrafemtio år. När Tvardovskij sedan försökte tubba Grossman att ännu en gång ge sig in på kompromissernas väg, vägrade denne.

– Jag viker mig inte. Mig får man inte mer till det! Sådan är jag!

Publiceringens omöjlighet berodde på att det breda, polyfona tidsepos som manuskriptet rymde gav en så avslöjande bild av Sovjetsystemet att väst skulle ha gagnats storligen i det kalla krig som pågick. Grossmans gestaltning vittnade om likheterna mellan enväldet, kadaverdisciplinen, antisemitismen, lägersystemet och massmorden i Nazi-Tyskland och deras motsvarighet i Sovjetunionen.

Den livshållning Grossman uttrycker är att oskyldigt liv inte finns; även som icke-förövare bär vi skuld genom att i olika mån dela förövarnas värld. Det innebär inte ett accepterande av förbrytelser, utan ett avvisande av moralism och hyckleri. Grossman hyllar individens värdighet och frihet. Tillvarons främsta värde finns på individplanet, menar han, i männi­skors godhet. I vår syn på andra måste vi sätta människan framför hennes roll och särskilda egenskaper. Grossmans upplevelser hade gjorde honom skeptisk till skrupelfria världsförbättrare.

Tre år efter beslaget av ”Liv och öde” dog han. Det var tunga år, Grossman isolerades, blev mycket sjuk. Inför hans begravning var frågan hur Författarförbundet skulle ställa sig. Pasternak hade för utsmuggling av Zjivago fått procedur av sista graden av sex, likvaka i datjan sedan direkttrans­port till Peredelkinos kyrkogård. Till änkans lycka beviljades Grossman näst sista graden, en diskret lit de parade som händelsevis blev i Förbundets sessionssal där Grossmans verk attackerats. Därefter fördes kistan till en svårtillgänglig begravningsplats i stadens utkant.

För ”Liv och öde” gick det, som Grossman planerat, bättre. Han hade snuvat KGB genom att gömma två kopior hos vänner. Den ena mikrofilmades i två versioner och smugglades på okänt sätt utomlands. Men fotona var suddiga och manuset ofullständigt. Man avstod publicering. Manuset fotades på nytt och smugglades ut. Nu var fotona lyckade och boken gick i tryck.

1980 utkom ”Liv och öde” på ryska i Lausanne. Förläggaren tog den till bokmässan i Frankfurt, där KGB köpte alla exemplar innan någon hunnit se den. Tre år senare gavs den ut på franska, då blev framgången omedelbar och stor.

Fem år senare vågade sig en sovjetisk tidskrift på att publicera verket. I samband därmed framkom den andra, fullständigare kopian. På denna grundar sig den version av boken som nu finns på de flesta stora och åtskilliga mindre språk, femtio år efter sin tillblivelse väl tillgänglig för världen.